Louise, den ständiga följeslagerskan. Hon som alltid behövs. Hon som ser till att man finns i världen och blir sedd. Hon som stöttar och ger goda råd. Hon som ger kramar när de behövs och pekar ut vägar som är säkra att gå utan att man tappar fotfästet i livets vilda snår. Hon som pekar med hela handen och lägger ett finger på mitt hjärta och berättar med vackra bilder hur mycket vi behöver varandra. Nu och för all framtid.
Men som alltid vacklar jag och tar jag fel väg, blir trotsig, svår, vrång och tror att jag kan allt själv. Det kan jag inte, det vet jag. Jag lär mig aldrig. Mörker och tvivel attackerar. Våndor skriker sånger i både kropp och själ.
Hon ser på, låter tiden gå, ser tiden ann och återkommer till min sida först när min dårskap åter kravlat sig upp till den verkliga verkligheten. Där sitter hon, på knä i livet och hjälper mig med det sista steget upp ur avgrunden.
Varje gång ler hon vackert, väntar på ett förlåt som aldrig kommer. Hon vet om det, frågar bara kort.
”Hur har du haft det?”
Vi är tillbaka i den återkommande loopen men jag skiner upp som solen när min egen skapelse räddar mig ur ännu en avgrund.
Sedan tar det en stund, innan allting börjar om igen.